Hon reste sig upp och gick fram till en liten säng, som stod på tvären bakom våra egna sängar; och hon böjde sig ned över ett runt och frodigt barnaansikte, som snusade och sov, medan läpparna rörde sig, som om gossen legat vid modersbröstet.
»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om hon talade för sig själv. »Nej, i lycka har jag fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.»
Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt 18 huvud mot min axel, kröp ihop i min famn, som ville hon finna skydd mot all världens sorger och tyngd. Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken.
»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.»
»Det är den nog inte», sade jag leende.
»Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp.
»Jag? Aldrig!»
»Nå då har du sagt något annat då.»
Hon lutade sig ned igen.
»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tänka som du, tro som du, vara som du. Ty ingen är som du, ingen i världen.»