Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat 83 uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då skulle allting brista.

Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin död lära oss alla livets stora konst?

16 Oktober.

Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. 84 Hon har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne bort — utan ha litet tålamod.

Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå högt som havets — samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets lycka och jubel.

30 Oktober.

Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och timmarna ljusare.

8 December.

Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, 85 vilken gjort, att hela min person förefallit mig spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.

Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad. Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det omöjliga.