Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå. Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit, hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.
Sorgen skrämmer.
31 Maj.
Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke låta bli att 89 anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de — olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått mig spårlöst förbi.
25 Juni.
Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.
Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det 90 icke, och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt lidande och icke kunna göra något för att bota det.
Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det skär mig in i själen.
I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.
»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket lyckligare!»