Och slutet:
| I toners flöden | |
| du slutted din bane. | |
| Du sang i döden; — | |
| du var dog en Svane! |
Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest.
Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.
»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.
Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.
»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.» 96
Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton, hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig skulle komma igen.