Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på gods och liv.
Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt. Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.
Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»
Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.
Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet, som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu lyser fram.
Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras, vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst, och som alla äntligen började att se.
Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.
Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk, att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte. Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla tidningar.
Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet, att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats, där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa fram den sanning, som sov i det fördolda.
Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde sig veta.