Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.
»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.
»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»
»Detta var det värsta, jag ännu hört.»
I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur hans mun.
»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.
Och hans ansikte var färglöst och blekt.
Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo inom honom.
»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.
»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.