»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.
Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.
»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.
Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:
»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»
Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken han fått som handpenning.
Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste sig i stället och gick långsamt ut.
All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.