Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga Persdotter bekänt?
Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat. Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.
X.
På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta. Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt henne. Hur kunde då detta ske?
»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.
Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta, som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö. Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?
Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff, som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan gräns.
Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.
Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören, och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det. Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter undertecknade den med sitt namn.
Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde sig som om hon talat.