Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade undan kniv och gaffel samt steg upp.
»Jag är inte hungrig längre», sade hon.
Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.
»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina släktingar.»
Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder något.
När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar. Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.
V.
Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra och se.
Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.
Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.