»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.
Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils rasa ut.
Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han åter.
När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var, hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring, som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.
Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan kom över henne:
»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall nu ske?»
Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät, och där fann henne också Inga Persdotter.
Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna pressat mot ansiktet, och sade:
»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»
Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon: