»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»
Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv, som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade henne hus till dager.
Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.
»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga, så jag får dig hän.»
Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem, tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för att hindra sig själva att tala eller tänka.
Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne, och hon var ensam.
VI.
När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första gången att vänligt tala henne till.
»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla Inga Persdotter vid något annat namn.
»Menar du mor?»