»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»
»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar. Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du så?»
Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala så.
»Du har druckit», sade hon kort.
»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru, som ingen hustru är?»
»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»
»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde. Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»
Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils, hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.
Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas vid.
»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.