Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.
Till sist sade Inga Persdotter:
»Vem har ljugit på mig detta för dig?»
»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se, att jag har vänner.»
Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.
»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot. Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er här.»
Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.
Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.
Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.
Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern, gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom, sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu sov tryggt, utan tanke på morgondagen.