Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem, hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna, vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm, och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in obemärkt för att slippa tala med modern.

Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta. Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa sin fråga.

Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils. Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat. Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på de slocknande glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt honom, gjorde han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka. Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga Persdotter och skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra, sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter att tala.

»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många, ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården. Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter en hustru.»