Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.
»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.
Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det ju ändå alla.»
Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.
Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:
»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»
Och detsamma sade hon åt Nils.
Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och menade, att tids nog fingo de se sådant.
Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen, där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit, stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.
Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin. Men när hon utanför ingenting kunde höra, grep henne lusten att se, och innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda andra i likrummet.