»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»
Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.
»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»
Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.
»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det bättre.»
Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:
»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»
Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda rummen lät hon dock stå öppen.
Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han förstod, att han icke skulle få sömn.
»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»