»Jag gjorde så.»
»Såg du mig?»
»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»
Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand. Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.
Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.
»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»
Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.
»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.
Men Nils avbröt henne.
»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt, lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»