— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?
— Du menar att det vore förbjudna led?
— Åh, inte just det!...
— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!
— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.
— Derför skall du rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning? En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt liqvid...
Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:
— Du känner ju långe Sparren vid gardet?
— Ja, Ers nåd!
— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.