De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande.
— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag sist gaf dig i hufvan?
— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!
— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!
— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet.
— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål endast vid fyra ögon. — Du förstår mig?
— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft, hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!
— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande, då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå, att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona, och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta allt samman.
Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar qvar.
— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig — eller skall djefvulen...