— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli exekution utaf.
— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller skall jag gå till någon annan?
— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så länge hon är ofvan jord.
Grefven såg honom stint i ögat.
— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken icke blir af!
— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust bör ock något gälla...
— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård.
— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men falkarne?
— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina hundar. — Se här emellertid till handpenning!
Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp.