— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege förförare!
De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem.
Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige motståndares underlif.
Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt var någonting högst ovanligt.
Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —
När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum. Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre:
— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort honom.
Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.
Under skratt och glam marscherade patrullen vidare.