Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med.
När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till “verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna. Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit.
En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu, skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten, att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i sitt hem.
När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid vatten och bröd.
Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen, utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och sedan dess hade han ej varit synlig i staden.
När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders icke längre lägga band på sin otålighet.
— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita henne!
— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!
Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, betraktade honom de andre, helt förvånade.
— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få någon dom bruten.