En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.
Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka på —
— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.
— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?
— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin berättelse.
— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare leger, honom varder det förderfvadt”.
Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg rätt inpå henne.
Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.
När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.
— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke spara på hittelönen!