— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort.
— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!
— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss...
Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.
— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag heter Lars Mickelsson!
— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.
— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.
Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med. Han såg ondt på henne.
— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut, hvisslande på en gammal sjömansvisa.
Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.