VIII.
I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem. Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.
— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med ett vaxljus.
— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt.
— Nej du, Jonas, rik man är snål man.
— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.
— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara karoliner, finge han nog öfver.
— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara rödaste guld, säger man.
Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af fönstren.
— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han har nog sett det, om han inte fått smaka't.