— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker.

Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken.

När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. —

Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! —

Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården. Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur, för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt äktenskap.

— Bertil! — ropade hon.

Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.

— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne.

Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra sig närmare underrättad, innan han svarade.

— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och häftigt: