— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, kunna vi vänta medan de hemta vattnet.
— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna — återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige kröningshingsten.
Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset.
De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva “trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på postmästarens tak.
— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. — Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver.
— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne som i en säck?
— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga af med postmästarens tak?
— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra.
— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta under stenfoten.
— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt håll.