— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar.
Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen.
En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes ögon. Hon kastade sig några steg framåt.
— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort stående. — Ser du inte att de vilja åt mig.
Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln.
— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria rättens fånge gör edsörebrott!
— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars Skeppares dotter.
Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan.
— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne, den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.
— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. — Tro honom icke, i Jesu namn!