J. S. Mill.
1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess
behandling.
De två eller tre sista åren hafva gifvit oss ett nytt sakligt bevis för, att vi värkligen uti ordets fulla bemärkelse lefva i den sociala frågans, i den industriella arbetarfrågans orosfylda tid. Med en hastighet, som är öfverraskande till och med för vårt snabblefvande skede, har nämligen spörsmålet om en normalarbetsdag för fullvuxna manliga arbetare (så väl som för kvinnor och unga arbetare) intagit en mycket framstående plats bland de dagspolitiska diskussionspunkterna—och det uti samtliga af världens högst civiliserade länder. Sverge icke undantaget!
Då vi nu gå att—så vidt författarens förmåga och denna skrifts omfång tillstädja—bilda och reda våra begrepp om normalarbetsdagen och agitationen för densamma, är det af synnerlig vikt, att vi redan från början erinra oss en sak. Nationalekonomin hör till de minst färdiga af alla vetenskaper; man har icke ens ännu vunnit full stadga i sin uppfattning af det ekonomiska lifvets yttersta grundföreteelser. Det finns sålunda ingen lära (eller "teori") om de nationalekonomiska storheterna "arbetstid" och "arbetslön", hvilken kan anbefallas som forskningens mogna, allmänt erkända resultat. Hvad beträffar nationalekonomins praktiska sida, vetenskapen om det social-politiska ingripandet, behöfver det knappt framhållas, att den befinner sig i ett ännu mer ofullgånget skick.
Härtill kommer, att våra dagars stora rörelse för en lagstadgad förkortning af arbetsdagen i hufvudsak är en intressefråga för de samhällsmedlemmar, kroppsarbetarne, hvilka af naturliga skäl äro mindre skolade i allmänna värf och mindre utvecklade i intellektuellt hänseende än de flesta andra.
Äro vi på förhand ovilligt stämda mot normalarbetsdagsrörelsen, ha vi sålunda rätt många och betydelsefulla skäl att under diskussionen ej draga en oridderlig (och för öfrigt ovetenskaplig) fördel däraf, att de framstälda idealen ofta äro sväfvande och de anförda skälen stundom synbarligen motsäga hvarandra. Det är härvid—som städse i snarlika fall—alldeles oriktigt att fordra, att motståndaren skall kunna öfverbevisa en, utan att man underkastar sig mödan att på ett förnuftsenligt och opartiskt sätt själf pröfva saken. Å andra sidan böra personer med förutfattad sympati för normalarbetsdagen af enahanda skäl afhålla sig från okritiskt tvärsäkra uttalanden, hvilka allt för lätt kunna leda till ett oafsiktligt öfverskattande af reformen.
2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag.
Under ofta använda ord dölja sig ej sällan rätt betydande begreppsskiftningar. Låt oss därför anmärka, att vi här med arbete uteslutande förstå arbete i samhälls-hushållningslärans mening; sålunda: en mänsklig kraftansträngning, hvilkens ändamål är att frambringa en ekonomisk nyttighet (ett ekonomiskt "värde")—d. v. s. att frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof. Yttersta driffjädern till allt arbete är sålunda (det ekonomiska) behofvet — och på samma gång bestämmer behofvets storlek i viss mån den nödiga arbetsmängdens storlek. Ett exempel skall förtydliga detta.
Ur ekonomisk synpunkt består den hufvudsakliga skillnaden mellan den civiliserade människan och vilden däri, att den förra äger en oändlig mångfald ekonomiska behof, hvilka för den senare äro fullkomligt okända—och hvilka alla ovillkorligen kräfva arbete för sitt tillfredsställande. Medan en vildes lif mycket väl kan tänkas vara i det allra närmaste arbetslöst, är det därför all civilisations grundlag att hvarje dag af civiliserat lif måste köpas med en viss mängd arbete, med en viss åt arbete egnad daglig tid, som ej får underskridas. Då produktionsmedlens natur och civilisationens samt samhällets beskaffenhet äro gifna, finns det blott ett sätt att minska denna minsta behöfliga arbetstid (minimalarbetstid)—och det är att öka arbetets intensitet (spänstighet och alstringsförmåga). Det är sålunda af stor vikt, att vi i det följande ej förgäta, att arbete ej blott mätes (till mängden) af sin långvarighet utan ock af sin intensitet.
Under det arbetets uppgift att "frambringa något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof" gaf vid handen tillvaron af en viss minimalarbetstid, är å andra sidan arbetets egenskap att vara "en mänsklig kraftansträngning" grunden till, att det finns en maximalarbetstid, som icke får öfverskridas, så vida ej arbetarens kroppsliga, intellektuella och sedliga lif skall lida därunder—så vida ej arbetet skall få den värkan, att det (alldeles tvärt emot sin yttersta uppgift) dödar civiliserat lif i stället för att alstra och vidmakthålla detsamma. Det är tillvaron—i en förfärande utsträckning uti samtliga civiliserade länder—af en arbetstid, som dödar i stället för att vidmakthålla civiliserat lif, hvilken gifvit upphofvet till den stora rörelsen för en genom lag bestämd arbetsdag, d. v. s. för en normalarbetsdag, som ej får öfverskridas.