Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.
— Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt.
Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort:
— Nä.
Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han betraktat molnen.
Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt:
— Vi ska va mä på demstrationen.
Stellan såg på honom, bara stirrade.
Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra:
— Ä de inte sant va ja säger?