Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han.
Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne:
— Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen.
Kerstin såg på honom över sina glasögon:
— Ä han från vettet. De ä inte för såna som han.
Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet:
— Ja, men ja vill. Ja vill!
Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom:
— Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu?
Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade: