— Men var, var — — —
— Norrevall, hörde han någon svara.
Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.
Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på två led…
De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare. Äntligen… Han flämtade… Där stod en stor pojke framför leden. Han tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där… Nu upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort, bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan… Han blev röd i ansiktet och såg bort.
Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat. Ett steg till — — —
Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant:
— Va fan står du å glor för?
Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin vackraste honnör:
— Ja skulle va mä på demstrationen.