— Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra.
Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet, som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick.
— Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss.
Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade:
— Ställ dig på sladden då.
Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på sina fem fingrar och han skulle visa dem — — —
Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till honom och sade:
— Vad fan heter du?
— Per Stellan Severin Petréus.
— Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner?