Då — — —
Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om en levande ridå dragits åt sidan — — — Och mitt på den nu tomma scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat sidenband kring den vita attilakragen.
— Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör och svarade något.
Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och — — —
Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han:
— Vad i helvete — — —! Vad innerst inne i det rena, rama, genomglödgade, heta helvetet — — —! Vad i — — —! Vad gör du där!
Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans kläder och de fallit i en hög på stenläggningen.
— Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp!
Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig!
Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!
Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus' vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch.
* * * * *
Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på sin son.