— Ja.
Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade försummat henne mycket hela hösten.
Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem, därför att de stuckos.
Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men han vågade inte. Inte nu — — — inte nu — — — om en stund — — — Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom pengarna.
Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina armar, hade övergivit henne.
— Hans salig mor — — — hon va en go mänska och gudfruktig också på slutet.
Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att
Kerstin också var en god och gudfruktig mänska.
— Men pappa ä god.
Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon:
— Löjtnanten han ä — — — ja, han ä väl go på sitt sätt.