Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln:
— Go kväll.
— Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll.
Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.
Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles stilla, ensam på den mörka gården och grät — — —
* * * * *
Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom:
— Har du pengarna?
— Nä.
Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo vita.