— I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först ögonen ur dig och sen anmäler ja dig.
Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i ögonen och sade till sist:
— Djävla skit.
Och så gick han.
Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De hade inte tagit frimärken på kredit. Och han — — —? Det föreföll honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då han sprungit och lekt som de, låg avgrunden.
Och hur trött han kände sig. När klockan ringde — långt borta som i en dröm — och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk, framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst på.
Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, måste — — —
Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits av panik, alla varandra lika:
— Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna från?
Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.