Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom. Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer.
Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han kände sig innestängd.
— Ja, men ån då?
Kalle gav honom en föraktfull blick:
— Ån! Sa du ån! Där finns ju inga skutor eller ångare. Ån sa du! Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl ingen barnrumpa.
Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en stund sade han:
— Ja, men ja vet va vi kunde göra.
— Va då?
— Vi kan leka med tennsoldater.
Kalle såg åter på honom.