För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.
* * * * *
För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. Han kunde ej göra en något ont.
Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom.
Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.
Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät honom läsa en, som lydde:
"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av spis få."
Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.
Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad riktigt ordentligt.
Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid började betrakta bakugnen som sin privata egendom.
Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, kom han tre veckor för sent.