Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen stucko som knappnålar i ansiktet.
I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom, så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man ville tro dessa berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en ljuvlig rökelse i näsan.
Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt. Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den riktiga snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna. Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som hundvalpar i gröngräs.
Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening.
Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se, vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru. Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera, officerare och handlande.
Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut, var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en glans som om de blivit nypolerade.
Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute. Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan en julotta.
— Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock.
En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka igen.
— Kanalen! Va pratar du för skit! Tacka för att kanalen ligger. Men åkanterna ligger också. Ja har själv sett dä.