Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom honom. Kalle hade räddat honom.
— Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä borta?
Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan:
— Va ska vi göra nu?
— Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod…
— Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.
— Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.
— Har inte ja räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så hade du liggat i plurret nu.
Men nu kände sig Stellan kränkt. Förstod inte Kalle vad han menade?! Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med honom, av tacksamhet, av beundran.
— Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!