— Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.
— Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.
— Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.
De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:
— Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.
Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.
Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i…
Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:
— Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.
Stellan såg på honom: