På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström inte hjälpt honom, han hade kunnat klara sig…
Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot.
Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.
Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:
— Ja, det är de bästa, som skjuter sig.
Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.
Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller — de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och de beundras av kamraterna.
Men de bästa — de skjuta sig.