Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så absolut säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen?
Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt, illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade det. Och han hade själv sett honom. Gudsförnekaren bodde i samma hus som han, hos faktorn på den radikala tidningen.
Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej.
På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än någonsin förr.
— Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra!
Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd.
Men han vågade inte. I stället sade han:
— Ska farmor gå?
— Jag skulle mena det, om jag också ska bäras dit.
— Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde.
Hon såg på honom över glasögonen: