En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm, ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans far, som kom…
Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt: fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska.
Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna något därom.
När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern nämnde ingenting om mötet.
* * * * *
Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande, vidrigt…
Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn. Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop…
Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan mot sin far ännu starkare.
Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en annan person, prästen, som konfirmerade honom.
En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till prästen.