Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom — han ansåg sig redan vara jämförelsevis stor — hade rört sig kring detta enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet. Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände sig om och beundrade honom…
Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och — vad som var det underbaraste — han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna — allt hade han lämnat bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.
Han såg sig själv i spegeln — på det uppstrukna håret, som ännu strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:
— Jo, du ä förändrad.
Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till dess han blev student, och så — plötsligen — förklara allt. Men han insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore att så småningom förbereda honom.
En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan och började gå av och an med händerna på ryggen.
— Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna — han hade känslan av att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han stannade:
— Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?
— Vad ska du bli då?
— Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.