Han tyckte sig ha rätt att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag alltid vetat att jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är bättre än andra?
Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte hans förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig.
Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.
Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en världsåskådning.
Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.
Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och sommarsvärmeriet. Han kunde ha blivit förälskad denna sommar. Men han ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.
Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han på ett liv efter detta? Ja!
Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste uppskjutas till hösten.