— Har du tittat på ferieläxorna?
— Håller på.
Och så ingenting mera. Man skildes.
Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan, gymnasisters och skolflickors rendez-vous.
Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.
Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna Ekenstjerna och Ebba Boberg … hela raden. Liksom gymnasisterna gingo de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen? Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den riktiga, den okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt härifrån?
Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.
Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna kroppsdel.
Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de andra flickorna. Hon stannade och sade: — God dag, Stellan, hur står det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på allvar.
Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot hans uppfattning av hur en flicka skulle uppföra sig. Hans ideal skulle hålla sig tyst och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen kunde gå ur led.