* * * * *
Det blev förvirrade månader, som följde. Varje eftermiddag kom han upp till henne. De talade bara om ett: kärleken. Till en början var det mest hon, som förde ordet. Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv…
Men orden hade en underbar klang, på samma gång svävande och brinnande som de voro, framburna av en skälvande entusiasm i den slocknande brasans klärobskyr eller i de gula sidenskärmarnas estetiska belysning. Det lät så högtidligt och allvarsmättat, allt det Greta hade att säga om kärlekens rätt, om den högsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas samlande och uppgående i en enda känsla: kärleken, om det borgerliga samhällets föraktliga humbugsäktenskap och lagvigda prostitution.
— Men sådant ska vårt äktenskap inte bli, aldrig! Dick och jag har kommit överens om, att den dag kärleken slocknar hos en utav oss, då ska han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag är, Stellan, över att jag ska gifta mig med en konstnär och inte med en jurist eller en officer eller en grosshandlare. En konstnär förstår oss kvinnor. De förstår den moderna kvinnans krav på en ny äktenskapsmoral, en ny känsloetik. De förstår att vi moderna kvinnor inte nöjer oss med mindre. Vi vill komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i känslolivet. Vi nöjer oss inte längre med den äktenskapliga prostitutionen. Och det förstår en konstnär…
Eller också kunde hon förmana Stellan.
— Vad du än gör, Stellan, fuska inte bort dina känslor! Plottra inte bort dom! Kom ihåg att sådant hämnar sig. Det är precis som om du hade tusen kronor och slösade bort dom i småsummor. Och så en dag, då du träffar någon, som du skulle vilja ge hela sedeln åt, så har du knappast någonting kvar. Pengarna har försvunnit. Du har ingenting att ge. Du står där tomhänt och fattig. Och framför dig står kvinnan med hela sin rika, stora, översvallande kärlek, som hon bjuder dig med sitt rika, stora hjärta. Och du kan inte ta emot hennes kärlek, därför att du själv plottrat bort dina känslor. Jag menar inte bara på det allra grövsta och ohyggligaste sättet, genom ett lösaktigt liv, men det är lika lätt att fuska bort sitt känsloliv på så kallade ofarliga sätt, på flirt och kurtis, sådant som man tycker egentligen inte gör så mycke. Men du kan va säker på att det hämnar sig. Du ska va Rose trogen, riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och hon tillade:
— Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du är flyktig. Men frestelsen finns där i alla fall. Och du är så vek och fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår. Och vad skulle du då svara Rose, när hon kommer tillbaka?
Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid Rose. Han kunde inte överge henne. Sådant gjorde inte en hederlig mänska. Han var visserligen ingen konstnär, han hade kanske inte den rätta, den djupa synen på kvinnans krav på en ny känsloetik. Den skulle han skaffa sig så småningom. Men en gentleman var han redan, en gentleman skulle han alltid förbli.
Vilket sällsamt, underligt öde det vilade över honom. Han var bunden vid Rose och han älskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara förmådde locka fram det låga, det fula hos honom. Och så skulle han längta efter en annan, en lång och smärt gestalt, smärt som en statyett, jungfrulig som Snöklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt öde! Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han sluta ögonen och se — Greta… Och ingen av dem skulle få veta det, varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde!
Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom. Han berättade för henne, hur han kände det, vilka förnimmelser hans kärlek födde.