Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar.
Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose vid sin sida…
Greta var hans sol. Han dyrkade henne…
* * * * *
En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör
Möllers, svarade jungfrun:
— Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte — — — jag ska fråga — — —
Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv ut.
— Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk.
I flera dagar var Greta sjuk. Och så — en eftermiddag, då han kom hem från skolan — låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det och läste:
"Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. Jag tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig. Jag är så gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har — — — han har brutit — — — han lever med en modell — — — hon har fått — — — ska få — — — Vad du än gör: krossa inte en kvinnas hjärta! Var värdig din Rose — — — Farväl!